Ankomst Malmö
Hösten 2015 anlände ett stort antal flyktingar till Malmö och Sverige. Många människor, föreningar och organisationer engagerade sig frivillig för att ta hand om alla människor som kom – barn, vuxna och gamla. Det var en omtumlande tid. Malmö Stadsarkiv tog initiativ till att dokumentera vad som hände runt flyktingmottagandet. I boken ”Ankomst Malmö” finns en rad vittnesbörder i form av text och bild samt intervjuer med nyckelpersoner. Jag medverkade med en text om mitt engagemang i Röda Korset.
Texten hittar du här.
Mer information om boken finns här Ankomst Malmö
Artikel i Emigranten om Ludvig
Jag har tillbringat många timmar i arkiv både i Sverige och i USA för att försöka ta reda på vad som hände Ludvig (som är en av huvudpersonerna i Längtans vals). För tidningen Emigranten skrev jag en artikel om detta. Tidningen ges ut av Svenska Emigrantinstitutet.
Rosita, Linda, Huachita, Cho-Cho och jag
Jag var tio år och längtade efter en hund. Ivrigt läste jag varje söndagmorgon annonserna i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under rubriken ”Djur säljes”. Men någon valp fick jag aldrig. Inte förrän en god fe uppenbarade sig vintern 1955; Rosita Serrano, chilensk sångerska på turné. Hon var från en annan värld. Lång, vacker, temperamentsfull och inte minst begåvad med enastående sångröst – den chilenska näktergalen.
Så börjar en artikel jag skrev för Tidningen Vi och som publicerades sommaren 2016. Här kan du läsa artikeln.
Novellfestival
Hösten 2015 arrangerade föreningen Litteraturhus Lund den första Novellfesten på Lunds konsthall. En festival med novellen i centrum, som blev mycket uppskattad av både publik och författare. Vi var några studenter från Författarskolan som deltog med uppläsningar av nyskrivna noveller.
Det var en inspirerande dag som gav mig en kick att skriva fler noveller. Det här var mitt bidrag:
Boken om min mamma och min bror
Hösten 1922 ger sig en 16-årig flicka ut i världen. En resa som kom att påverka inte bara hennes eget liv utan även kommande generationers. Genom tystnaden sipprar så småningom sanningen fram. Vi försöker styra våra liv, hitta en mening. Men så plötsligt händer något som på en sekund får livet att ändra riktning.
Boken tog många år att skriva. Men hösten 2011 blev den klar. Om du är nyfiken på innehållet kan du läsa första kapitlet här. Den handlar om min mamma och min storebror. Tidningen Allers skrev ett reportage om hur min bror och jag fann varandra i vuxen ålder som du kan läsa här: Allers
Den blev sedan översatt och återfanns i Allers norska utgåva.
Boken kan köpas på Books on demand. Den finns även på Bokus och Adlibris
Här är bokens prolog:
Varje ögonblick i livet är avgörande för nästa andetag. För det mesta är allt så självklart. Livet rullar på. Hjärtat pumpar i jämna slag. Men så plötsligt håller tiden andan. Nu händer det som gör att inget blir som vanligt igen. Punkten kring vilken livet viker av i en ny riktning.
Vi är vid den punkten i mitt liv. Då allt förändras. Min bild av mamma blir plötsligt annorlunda under loppet av några sekunder. Hon blir en annan. Jag kan spela upp det ögonblicket som en film om och om igen inför mitt inre öga. Den är lång, kanske 23 sekunder, kanske längre, kanske kortare.
Mamma och jag sitter hemma hos mig i soffan och tittar på kort från semestern i Spanien. Jag har återvänt från USA med döttrarna, maken är kvar och forskar. Ensam försöker jag klara av ansvaret att fostra, stödja, förhöra läxor, laga mat, städa, trösta och vara kreativ i mitt arbete.
Nu är det helg och jag andas ut tillsammans med mamma som är på besök. Vi har druckit kaffe efter maten. Flickorna är uppe på sitt rum eller ute och leker.
Där är Paseo Maritimo i Marbella, mamma på promenad, pappa med ett litet glas framför sig på ett café i flödande sol, balkongen med Medelhavet i bakgrunden, bilder på städerskor i blårutiga rockar, personalen i Supermercadon. Mamma pekar och berättar medan korten går från hand till hand:
– Detta är Mercedes och här är hennes man, väldigt rara människor. Här är det söndag på Plaza de någonting.
Flickor i finklänningar och vattenkammade pojkar leker, deras mammor och pappor småpratar med varandra i bakgrunden.
– Här är solnedgång och här är några murare, pappa blev nyfiken på deras stenar med mönster i. Och här har vi saluhallen! Grönsakerna går inte att jämföra, avokadon är fantastisk, för att inte tala om tomaterna.
Det ena kortet efter det andra passerar förbi. Jaha, här är det Madrid. Den vackra Cibelesfontänen utanför Correos. Och Plaza Mayor med sin julmarknad.
– Och här är vi på utflykt i Segovia.
Där står mamma i sin grå veckade kjol, kofta och bekväma skor, pappa i tweedkavaj. Bredvid dem ett par. Kvinnan bär en brun dräkt, hon har svept en sjal runt axlarna, mannen, som är länge än de övriga, är klädd i beige kavaj och med en grön lodenöverrock nonchalant hängande över axlarna – så typiskt spanskt! Jag tittar noggrannare. Visst är det släkten – det ser man på långt håll. Spaniensläkten som alltid funnits där lite diffust i bakgrunden. Är det inte min mormors drag som skymtar igenom? Ansiktet verkar så välbekant på något sätt. Jag pekar på mannen:
– Så det är din kusin? säger jag med blicken fäst på kortet och vänder mig sedan mot mamma. Jag söker hennes blick.
Hon säger ingenting. Istället lyfter hon handen, för pekfingret mot sitt bröst och håller kvar det där. Jag stirrar på henne, försöker tolka vad hon menar och hör plötsligt mig själv säga:
– Är det din son?
Mamma nickar, men säger fortfarande ingenting. Det är som om tystnaden under alla dessa år fortfarande gör det omöjligt att tala.
Jag är förstummad. Det är så oerhört. Ett ord över våra läppar och det kanske skär sönder något som är så skört och tunt. På något sätt finns det inget mer att tillägga. Det är bara att se tiden an, att vila i vissheten, låta den sakta sippra in genom porerna. En dörr sluter sig framför alla frågor. De får komma senare. Tar jag ett steg till kanske isen brister och vi båda drunknar.
Min ende bror dog för nästan tre år sedan – och nu har jag fått en ny bror. Han är min! Jag har ett syskon till!
Och min mamma! Denna så rättskaffens kvinna! Så stark och som kommit hem från ett arbete för att fortsätta med nästa. Skrivmaskinen som knattrat ut översättningar: affärsbrev, korrespondenser, sjöförklaringar, tekniska manualer, ett och annat kärleksbrev för en ordkarg sjöman. Hon som idogt arbetat på konsulat och ambassader, varit translator publicus och stått för familjens försörjning. Lekkamraterna hade hemmamammor i förkläden och rockar som städade och bakade. Mamma hade dräkter med åtsittande midja, matchande hatt, en jättelik handväska med massor av papper i, pampuscher med pälskant när det regnade. Hon var så kraftfull, så ordentlig, så oklanderlig.
Nu vet jag plötsligt inte vem hon är! Har jag levt med en skenbild hela mitt liv?
Vi var i Barcelona båda två när jag var 20 år gammal, vi vandrade i hennes ungdoms fotspår på Ramblan, vi var uppe på Tibidabo och hänfördes av utsikten, vi fnittrade som två tonårskompisar då vi kom ut från frissan med upptuperat hår som filmstjärnor. Männen visslade efter oss på gatorna. Vi blev lite småberusade av mat och vin. Och där satt hon och höll masken! Hur många gånger hade hon det inte på tungan? Hur många gånger skulle hon till att berätta? Istället låg tystnaden som en tyngd över oss båda.
Nu blir det jag som få berätta hennes historia. Jag är själv en del av den och det outsagda ligger fortfarande som ett hinder i försöken att tränga fram till sanningen.
